Crossroads och kämpiga känslor.
Idag fick jag beskedet att lägenheten är min, om jag vill ha den, from den 1 november. Kontraktet är påväg per post till min mor, för att sedan mellanlanda hos mig, för att sedan överräckas personligen till fastighetsförvaltaren. Och nu befinner jag mig i ett verkligt dilemma.
För två veckor sedan satte jag och Danne oss ner för att prata ut, ett sånt där litet snack som alla partners har sinsemellan ibland för att analysera vad som kan bli bättre, vad är bra etc. Då kom vi fram till lösningen att vi ska testa att flytta isär.. Tanken var "Vi flyttade ihop så tidigt, pirret i magen blev till vardag i ett naffs och nu beter vi oss mer eller mindre som kompisar", vilket nog kan vara ett ganska vanligt scenario.. eller vad vet jag, jag är knappast ngn samlevnadsexpert!
Så nu sitter jag här, med ett kontrakt påväg på en lägenhet (som jag förvisso gillar) men som får mig att vilja sitta med huvudet i toan resten av dagen. Jag är illamående, osäker, ledsen och gråtig, orolig och nervös. Jag känner mig rädd inför att flytta, även om det är för en god sak; för att få ut mer av vårt förhållande. Men det är hemskt och trots att jag vet att jag borde tänka ljusa tankar så går inte det riktigt. Jag vill bara klamra mig fast och inte släppa taget.
VILL jag verkligen göra det här? VILL Danne verkligen göra det här? Och vad var det nu det var bra för igen??
För två veckor sedan satte jag och Danne oss ner för att prata ut, ett sånt där litet snack som alla partners har sinsemellan ibland för att analysera vad som kan bli bättre, vad är bra etc. Då kom vi fram till lösningen att vi ska testa att flytta isär.. Tanken var "Vi flyttade ihop så tidigt, pirret i magen blev till vardag i ett naffs och nu beter vi oss mer eller mindre som kompisar", vilket nog kan vara ett ganska vanligt scenario.. eller vad vet jag, jag är knappast ngn samlevnadsexpert!
Så nu sitter jag här, med ett kontrakt påväg på en lägenhet (som jag förvisso gillar) men som får mig att vilja sitta med huvudet i toan resten av dagen. Jag är illamående, osäker, ledsen och gråtig, orolig och nervös. Jag känner mig rädd inför att flytta, även om det är för en god sak; för att få ut mer av vårt förhållande. Men det är hemskt och trots att jag vet att jag borde tänka ljusa tankar så går inte det riktigt. Jag vill bara klamra mig fast och inte släppa taget.
VILL jag verkligen göra det här? VILL Danne verkligen göra det här? Och vad var det nu det var bra för igen??
Kommentarer
Trackback
